När man ändå var i Helsingborg så passade det jävligt bra att träffa på min stora stjärna när jag var mindre, Henrik Larsson. Hans son spelade i laget som pappa dömde sista matchen. Mycket lik sin pappa i spelstilen. Nummer sju hade han också.

Självklart så tog jag fram mobilkameran och knäppte en kort. Vem skulle inte göra det. Han är ju liksom, HAN!! Jag hade bilder i hela mitt rum på honom när jag var liten. Men då hade han rastaflätor. Mjaaau